Varför blir jag känslomässigt beroende av män?

"Hej. Jag växte upp i en dysfunktionell och en väldigt otrygg familj vilket har resulterat i att jag själv har blivit oerhört osäker och i många år lidit av dålig självkänsla. Ett av mina problem är att varje gång jag träffar en man, en potentiell partner så fäster jag mig enormt vid den personen ganska snabbt och jag blir så ledsen när det oftast rinner ur sanden. Jag tar det så personligt. Jag har tänkt mer och mer att jag enkelt blir förälskad då jag hela tiden söker efter en trygg man. Jag vill ha trygghet. Vilket jag finner hos de flesta män. Jag är inte förälskad i männen utan mer tanken på att vara förälskad och att ha en trygg man. Vad kan jag göra för att förändra detta och att inte vara känslomässigt beroende av män och undvika att bli ledsen över något som egentligen inte spelar någon roll? När jag blir dissad så tar jag det väldigt personligt vilket skadar min självkänsla."

Självtest: Testa din psykiska hälsa

Hej och tack för din fråga!

Du tar upp ett tema som jag tippar att många känner igen sig i. Du har lagt märke till att du ofta upprepar samma misstag i nära relationer och kopplar det till dina erfarenheter tidigt i livet och hur de präglar din syn på dig själv och ditt beteende i nutid. Våra tidiga upplevelser i våra första relationer, de till våra föräldrar eller vårdnadshavare, spelar stor roll för hur vi beter oss i relationer längre fram i livet. I svaret på en annan läsarfråga, ”Min pojkvän har anknytningsproblematik”, beskrivs hur vi utvecklar olika typer av anknytningsmönster när vi är små, vilket starkt påverkar våra relationer även i vuxen ålder. Detta är dock inte att betrakta som hugget i sten, utan senare erfarenheter i nära relationer påverkar oss också och gör att vi kan förändra mindre konstruktiva sätt att relatera till andra. Man kan även få hjälp i en professionell kontakt att göra förändringsarbete på det här området.

På din beskrivning låter det som att du i intima relationer med män söker efter en trygghet som du aldrig upplevde som barn. Du förälskar dig lätt med förhoppningen om att få känna trygghet via en relation, eftersom du inte haft möjlighet att utveckla en trygg relation till dig själv. Vid närmare eftertanke är det inte själva mannen du förälskar dig i, utan snarast bilden av den trygga mannen, om jag förstår dig rätt. När du blir avvisad eller relationen rinner ut i sanden, uppfattar jag att det tar dig mycket hårt. Det blir ett avvisande av både din person och ett nekande till den trygghet du längtar efter. Att ta illa vid sig och känna att självkänslan sviktar när någon inte är intresserad av att inleda en relation, är i sig en del av det normala och besvärliga livet vi lever. Men om jag förstår dig rätt är det en mer djupgående smärta du avser, när du berättar om din reaktion. Det kanske påminner dig om tidigare avvisanden?

Ditt otillfredsställda behov av trygghet förefaller vara motorn bakom ditt beteende i relationer. Vad innebär trygghet för dig? Hur ser det ut? Hur känns det? Hur vet du att du känner dig trygg? Det kan vara viktigt att förtydliga för dig själv vad det är du söker och vad det ger upphov till för beteenden i relationer.

Går det att förändra?

Du efterfrågar vad du ska göra för att minska känslomässigt beroende av män. Du har redan gjort ett viktigt arbete i och med att du blivit medveten om och reflekterat över ditt beteendemönster i nära relationer. Du har fått syn på att ditt sökande efter trygghet gör att du förlitar dig på att få det genom någon annan och att det inte lyckas. Du far illa på vägen dessutom. Vad skulle du kunna göra för att vända sökandet efter trygghet inom dig själv? Ett grundläggande sätt att stärka sin självkänsla är att träna på att identifiera sina egna behov och att sträva efter att respektera och tillgodose dem. Detta kan vara svårt om man under uppväxten inte blivit speglad och bekräftad i sina känslor eller fått sina behov tillfredsställda. Så länge man inte känner efter vad man vill och behöver samt lyssnar på detta, blir det som att vända ryggen åt sig själv. Man kan likna det vid att det vuxna jaget (som får representera regler, ansvar etc) vänder ryggen åt det lilla jaget (som står för våra känslor och behov).

När vi tränar på att lyssna in och ge oss det vi behöver, kanske så grundläggande som mat när vi är hungriga, vila när vi är trötta osv, vänder vårt stora jag ansiktet mot och tar hand om det lilla. Vi visar att vi är viktiga och förtjänar god behandling. Då stärks självkänslan så sakteliga. Ibland är det här för svårt att göra på egen hand och då behöver man söka professionell hjälp. Med den lilla information som framkommer här, skulle jag rekommendera att du överväger att söka samtalskontakt för att få hjälp att göra detta viktiga förändringsarbete.

All lycka till!