Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
"Hej! Jag har nästan i hela mitt liv jämfört mig med andra människor och aldrig riktigt trott på min egen förmåga vilket har bidragit till att jag inte vågat vissa saker som att utbilda mig osv. Nu är jag 52 år, ska separera, har haft en lång period där mitt barn har varit sjuk, är utan jobb och jag bara känner hur allt bara står stilla. Är också i klimakteriet med en massa besvär. Har så svårt att acceptera alla dessa förändringar i mitt liv och min kropp och allt som sker. Vad ska jag göra?"
Självtest: Testa ditt välmående
Tack för din fråga!
Du beskriver en situation som är påfrestande på flera olika nivåer. Du berättar att du har en genomgående tendens att undvika utmanande och utvecklande saker, som begränsat dig i livet och (som jag tolkar det) gjort att livet inte blivit riktigt som du hoppats. Till det kommer en nu-situation som varit belastad en längre tid genom arbetslöshet, ditt barns sjukdom och separation. Klimakteriebesvären tillkommer som ett ytterst påtagligt tecken på att livet och kroppen förändras.
Sammantaget låter det i mina öron som du är i en livskris. Dels handlar det om en utvecklingskris, alltså reaktioner som kan uppstå i samband med livets naturliga övergångar eller utvecklingsfaser, såsom pubertet, att flytta hemifrån, att få barn, att barnen flyttar, klimakteriet, att gå i pension osv. Det är en naturlig del av den normala utvecklingen för oss människor, men icke desto mindre kan det upplevas som mycket smärtsamt och vi kan bli osäkra på om vi har resurserna som krävs för att ta oss igenom det. Dels handlar det om en livskris, alltså något som utöver den naturliga utvecklingen händer oss. På samma vis naturliga (i betydelsen normala, ej avvikande) men synnerligen svåra händelser, såsom separationer, att mista arbetet eller svårare konflikter. I en sådana lägen är det vanligt att frågor som rör vår identitet, hur vi ska förstå situationen och hitta en väg framåt blir påträngande. Existentiella funderingar om: Vem är jag nu? Hur hamnade jag här? Hur ska jag kunna acceptera förändringarna som sker och gå vidare i livet?
Du skriver att du ofta jämför dig med andra och inte riktigt tror på din förmåga, kan det innebära att du även har svårt att ta dina egna bekymmer på allvar? Påverkar det isåfall också din benägenhet att ta hjälp av andra? Det skulle även kunna tänkas inverka negativt på din tro på att kunna hantera svåra saker.
Lyssna på PrataMeraPodden: Avsnitt 5 - Vart är vi på väg?
När tillvaron gungar på det här sättet är det väsentligt att ta stöd och kunna bolla sina upplevelser och tankar med någon. Det kan vara en vän du litar på eller en professionell person. Det är viktigt att få sätta ord på tankar och känslor och att få hjälp att sortera i det som kanske känns som att det bara snurrar runt. Vilka problem finns? Vad är det som svider mest? Vad kan jag påverka och vad behöver jag träna på att acceptera? Hur vill jag att situationen ska utvecklas? Vad kan vara ett första steg mot det? Alla människor går igenom kriser av olika slag under livets gång. Hur väl vi tar oss igenom dem beror på i vilken utsträckning vi uppmärksammar, respekterar och vid behov tar hjälp att hantera dem. Jag gissar att det var ett stort steg att skriva din fråga och vill gärna uppmuntra dig att fortsätta ta stöd i den form som passar dig! Vänd dig till en vän, din vårdcentral eller kanske till oss.
Lycka till och ta hand om dig!
Läsarfråga: Jag klarar inte av att vara ensam och jag känner mig lämnad när min särbo gör saker med sina kompisar. Jag har aldrig klarat av att vara ensam och skulle vilja bryta det mönstret. Vad kan jag göra?
Läsarfråga: Jag tillåter mig aldrig att unna mig något extra, köper alltid det billigaste fast jag har pengar. Till andra köper jag gärna presenter. Jag kör en gammal bil, gör billigaste renoveringarna i huset, inget extra med mera. Om jag någon gång köpt något extra så ber jag ofta om ursäkt för det. Efter många års högskolestudier (på äldre dar) har jag ett bra jobb men jag kan inte ta in att det är så, ”inte kan jag ha det jobbet”! Så fort utbildningen var klar fick jag problem med ryggen och nu utmattningssyndrom och sjukskrivning. Jag undrar om det hör ihop med att jag inte kan tillåta mig att faktiskt vara nöjd över min utbildning, att kroppen ser till att jag inte kan jobba? Likaså nu under lång sjukskrivning så kan jag inte acceptera det och göra det bästa av det utan jag tänker ständiga katastroftankar. Vad kan detta bero på? Finns det något att göra?
Läsarfråga: "Min sambo ljuger ofta om helt onödiga saker och struntar i att betala räkningar och ljuger sedan om det vilket får mig att känna mig så stressad att jag gråter hela nätterna och får hjärtklappningar. Han vet att jag förlorat mitt hem tidigare pga liknande händelser och hur det traumatiserat mig men väljer ändå att göra så här gång på gång vilket kan sätta mig och barnen på gatan. Han ger mig dåligt samvete genom att säga saker som ”ska du lämna mig i en 3a?”. Jag mår jättedåligt och det känns som han slår sönder mig psykiskt. Är detta psykisk misshandel?”
